Rita Paqvalén: Om kulturarv i regnbågens färger
Häromdagen hittade jag en intressant nyhet i mitt FB-flöde. Det var en interpellation (7.5.2015) som den svenska riksdagsledamoten Robert Hannahs (FP) riktat till kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP). I interpellationen lyfter Hannah fram behovet av ett museum som skulle synliggöra sexuella och könsminoriteters historia och han frågar följande:
Hur ställer sig kultur- och demokratiministern och regeringen till ett inrättande av ett museum som enbart verkar för att berätta hbtq*-gruppens historia och kulturarv? Hur arbetar regeringen generellt för att hbtq-gruppens historia blir representerad?
Hannahs interpellation är inte en isolerad företeelse i svensk kulturpolitik, utan den speglar de senaste årens satsningar på demokratiserandet av kulturarvet och inkluderandet av tidigare nedtystade perspektiv, såsom hbtq-perspektiv. Exempel på detta är de avslutade projekten JÄMUS och Att störa homogenitet samt det nya projektet Heterogena kulturarv, som alla problematiserar de normer som har styrt museernas arbete och som gjort att olika minoriteters historia och konst har osynliggjorts. JÄMUS fokuserade speciellt kön och sexualitet, och detta spår togs även upp av Riksutställningar som i mars publicerade en kartläggning över museernas hbtq-arbete.
I Riksutställningars rapport liksom i de tidigare nämnda projektens publikationer presenteras även konkreta tips på hur museerna kan arbeta med dessa frågor. Nu återstår att se hur väl museerna i Sverige förvaltar detta arv — blir hbtq-frågor en integrerad del av museernas verksamhet eller förblir de marginaliserade perspektiv som i bästa fall ges en synlighet i samband med Pride?
Även museisektorn i Finland har jobbat en del med hbtq-frågor. Under 00-talet har flera museer gjort utställningar med en hbtq-tematik och Finlands nationalgalleri har producerat en virtuell queerguide till sina samlingar. Finland har även ett museum med insamlingsansvar för hbtq-material (Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors),men ännu återstår en hel del att göra. Om två år fyller Finland 100 år, vilket kommer att innebära stora satsningar inom kulturen och samhället i stort. Kanske vi äntligen kommit så långt att vårt lands historieskrivning även rymmer kvinnor, hbtq-personer, olika språk- och kulturminoriteter och personer med funktionsnedsättningar? Kanske det nu kunde vara rätt ögonblick för att integrera mångfalds- och hbtq-perspektiv i museernas permanenta och tillfälliga utställningar och verksamhet?
HBTQ och kulturstrategier
I början av 2014 publicerade den svenska regeringen styrdokumentet En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, i vilket samtliga statliga kulturmyndigheter fick i uppdrag att integrera mångfald och hbt-frågor i sin verksamhet. Kulturrådet (den svenska motsvarigheten till Centret för konstfrämjande) fick i uppdrag att "främja kulturområdets goda möjligheter att bidra till ökad mångfald och öppenhet genom att synliggöra och utmana normer som begränsar människor, till exempel med avseende på sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck".
Filmhuset där Kulturrådet är beläget
I slutet av april besökte jag Stockholm för att bekanta mig vad detta uppdrag innebär i praktiken och vilka konsekvenser det har haft för Kulturrådets verksamhet. Jag blev väl emottagen av Kulturrådets handläggare Bongi Mac Dermott, kommunikatör Thorleif Warmboe och koordinator Emma Larsson som gav mig en fin inblick i det arbete som gjorts hittills. Arbetet med hbt-frågor inom Kulturrådet startade i början av 2014 (hösten arbete presenteras även i deras redovisningsrapport) och under då gjordes även en treårsplan. År 2014 arrangerades bl.a. utbildningar för hela personalen, utbildningsdagar för kommunernas kulturstrateger samt dialogmöten med representanter för myndigheter, institutioner, fria kulturfältet och organisationer som företräder hbtq-fältet. Checklistor och bedömningsgrunder för bidragsgivning, kommunikation och uppföljning har också tagits i bruk.
En viktig fråga i arbetet har varit att sprida och förankra informationen och kunskapen även till regionernas kulturstrateger, eftersom de har hand om fördelningen av statliga pengar regionalt. Utöver detta görs även en kartläggning över läget i regionerna och över hur uppdraget följs upp. Kulturrådet har även skapat en hbtq-sida där hbtq-satsningar inom konst- och kulturfältet finns samlade.
Demokrati i bidragsgivningen
En intressant fråga i sammanhanget är bidragsgivningen där man både fäst uppmärksamhet vid bedömningen och ansökningsförfarandet. Hbtq-perspektiv har lagts till som en bedömningsgrund och referensgrupper (bedömare) skolas i dessa frågor. I Kulturrådets onlineportal finns även en ruta för ett tredje kön, vilket underlättar ansökningsprocessen för transpersoner, och frågeformuläret innehåller även en fråga gällande jämställdhet, tillgänglighet, mångfald och hbtq-frågor.
Kulturrådets stora och långsiktiga satsning är ett viktigt utvecklingssteg. Det är just genom att ta in demokratifrågor i kulturpolitiken, i bidragsgivningen och på den strategiska nivån som en verklig förändring kan komma till stånd. Genom att utbilda referensgrupper och bidragsgivare både på den nationella nivån och i regionerna i frågor gällande tillgänglighet och mångfald kan vi skapa en förändring.
Kanske kunde detta vara en
målsättning för våra statliga, kommunala och privata bidragsgivare inför Finlands
nya århundrade? Genom att integrera mångfald och tillgänglighet i bidragsprocessen
kan vi bättre stöda en utveckling där kulturen och konsten verkligen speglar den mångfald som utgör Finland.
* hbtq = homosexuella, bisexuella, transkönade och queera
Text och bild: Rita Paqvalén / Servicen Kultur för alla
